FÖRLÅTELSE utan gottgörelse och ursäkt, fungerar det?

Jag tar här ett avstamp i det många både religiösa och så kallade nyandliga inriktningar alla talar om förlåtelse. Jag vet att jag kanske inte är den bäst skickade att lägga ut texten om detta, men förlåt mig för mitt övertramp.

Om och om igen ser och hör man en del om att förlåtelse är viktigt och att man själv inte blir riktig fri förrän man förlåtit sig själv för sina övertramp, och förlåtit dem som gjort övertramp mot en själv. Vad “övertrampet” består i, tar jag inte upp här, utan detta resonemang är helt skilt från gravheten, varaktigheten, intensiteten och av vad slag övertrampet är eller var.

Begreppet “intensitet” har jag tagit till mig som ett tecken på att det finns något som “återvänder till en själv”, eller att det är en utbyte som har en karaktär av krig och drama i sig. Man kan “känna” denna typen av “påslag” i sitt liv, en del kallar det för “ångest”, en del klassar det som sjukdom. I grund och botten vill jag använda begreppet “karma” eller kanske “ödet återvänder” till en själv som beteckning på dessa “påslag”. Ofta är dessa känslor och “påslag” av stark energi totalt utan anledning som man kan se det, och det händer ofta mycket oväntat. För min egen del ser jag det som att man “bränner karma”, och med det eliminerar orätter som den egna själsnivån dirigerar till just mig/dig att hantera.

Själv kommer dessa “påslag” oftast vid tillfällen jag inte behöver “vara på topp” i jobbet eller livet som partner eller familjefar. Mycket praktiskt, men ofta kan man säga att “fan, vad ont det gör”. Jag har vant mig vid detta sakernas tillstånd, och inser att om min själsnivå dirigerar “skiten” till mig, så har jag väl då kapacitet att hantera det. Det är jag tacksam för, minsann!

Men det finns en del av mig som givetvis är oerhört ledsen och sorgsen över att behöva “klä skott” för min själsnivås andra inkarnationer som tydligen farit illa fram till höger och vänster. Att det förhåller sig så, är mitt antagande, men jag vet ju inte om det är så, men det är den förklaring som verkar rimligast för mig.

Hur som helst så är dessa “påslag” hanterbara och en del i mitt liv, och i bästa fall växer jag i visdom och klokskap i och med detta. Jag går inte “på” att jag är “sjuk” eller “psykiskt i obalans” för det är jag inte. Nej, detta är helt enkelt enorma påslag av energi som tar sig in i mitt fält och min fysiska kropp och gör livet urdjävligt. Ungefär som om någon hällt eld, klipulver eller någon syraliknande vätska in i mig.

Men detta är den energi som inte är “min” i den meningen att “Jag” i denna inkarnation har orsakat det hela, utan det är en tjänst jag gör till min själsnivå, som den vägen lyckas befria sig från kopplingar av en natur som den vill balansera “ut” och eliminera.

Den rubrik som jag inleder med handlar mera om hur jag ser på det som JAG gjort i detta liv mot andra, respektive vad ANDRA gjort mig mig i detta liv. Då avser jag det som vi kan kalla för “onda handlingar”, sådant som påverkat andra eller mig på ett sätt som inte var av oss godkänt. Vi blev, eller vi gjorde någon, till offer för våra handlingar, utan deras eller eget tillåtande.

Någon skred över gränsen och roffade, påverkade, manipulerade, gjorde något öppet eller i det fördolda som gav ödesdigra konsekvenser för mig eller dig, ibland förlorar vi vårt “hus”, alltså vår kropp.
Detta ger livet en viss “syra” i form av hat, sorg, skuld, skam, elände, upprördhet, emotionell skada, energiförlust, fysisk skada, ja detta kan beskrivas med många olika termer, varav de flesta är av slaget “detta ville jag inte uppleva!!”.

Vi “råkar” ibland göra sådan skada utan att vi hade en avsikt, eller så gör vi det och hoppas att det inte uppdagas. Ibland gör vi sådant i akt och mening att faktiskt skada den andre. Oavsett vilket så vill jag nu komma in på begreppet förlåtelse i detta sammanhang.

Förlåtelse i situationer som de första jag beskriver, att man utför ett arbete för sin själsnivå, att “bränna karma” känns inte alls meningsfullt, annat än såsom en helt “intern angelägenhet”. Man måste faktiskt förlåta sin själ som gör en så illa genom att använda en till att göra ett balanseringsjobb åt själsnivån. Du kommer nämligen inte ifrån att du är en avläggare från din själ, och den är du likaväl som att du är den.

Så, i första fallet är det en god strategi att förlåta sin själ, men samtidigt kan du faktiskt upplysa din själ om det som kallas “gottgörelse”. Gottgörelse är viktigt, men jag avvaktar med det tills jag behandlat fallet att jag själv felat mot någon annan.

Då är det solklart att förlåtelse måste ske inne i dig själv, Fan, du var korkad, dum och det kan du inte plåga dig med hela livet. Förlåt dig själv, och samla kraft till det som du MÅSTE göra för att du INTE skall samla mera av elände för DIN själsnivå, som sedan måste balanseras av kommande inkarnationer!

Du skall be om URSÄKT till den du felat mot, och du skall på allra bästa möjliga sätt GOTTGÖRA det du orsakat dem.

PUNKT….

Det är att bli fri och det är att bryta “generationsskulden” som är inprogrammerad i våra gener.

Själv försöker jag leva efter detta, det kräver mod och det kräver insikt och förnuftighet, men det finns en fin belöning i det, nämligen FÖRSONING. Och det min vän, är en sötma i livet värd att uppnå.

Men FÖRSONING kan inte komma till stånd enbart med en ensidig förlåtelse. Man måste vara minst två för att försonas! Den som skadats av mina handlingar, kommer givetvis inte att vilja försonas med mig enbart genom ett enkelt “förlåt” i bästa fall. För om det är SÅ enkelt att smita från sin del i en obalanserad situation så vore det en evig förbannelse för oss alla. Nej, man måste GOTTGÖRA, och det gör man genom att be om ursäkt och STÄLLA TILL RÄTTA, ersätta vad som hänt till den andre, se till att man samtalar tillräckligt för att finna en gemensam plattform att gå vidare ifrån.

GOTTGÖRELSE är omöjligt att skriva ett recept på hur det ser ut, det får man själv finna ut genom att rannsaka sig själv och ta konsekvensen av sitt eget handlande och sakta men säkert närma sig den eller de man felat mot för att gottgöra. En URSÄKT räcker inte, försoning kräver gottgörelse, d v s om den andre inte ger dig fri utan gottgörelsen.

För att utröna det, krävs möte och samtal, dialog mellan dig som förövare och den som du skadat.

Simple as that!

Men det kräver att du har modet att ta i det hela, och lyfta luren, ringa och be om att mötas…. Annars kommer din själsnivå att få FLYTTA den obalans som DU orsakat till en annan inkarnation. Det vill du nog inte!

Peace….

Leave A Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *